Nydumpad – och dina ord ekar inte tomt längre
”Jag vill göra slut”
Genom bara ett par ord slungades jag rakt in i samma depressionsträsk som jag kämpat hela hösten för att ta mig ur, utan någon vidare framgång inser jag nu. Det är så enkelt att glömma hur ont saker och ting kan göra, men det är lika lätt att bli påmind igen.
Och jag undrar vad är det som gör att man kan gå runt i flera veckor och tro att man har koll på saker omkring sig, tro att man är på rätt spår och att man är en såndär god lyssnare, när man egentligen vandrar omkring i sin egen värld och inte hör ett skit av vad andra säger samtidigt som man sakta men säkert rusar mot något som bara kan liknas vid ett stup? Ett avslut. Och på vägen stöter man på varningsskylt efter varningsskylt, bestående i ord som ”du måste ta tag i det här” eller ”det här fungerar inte”. Men man tittar bara på dem, nickar och fortsätter att rusa, utan att tänka…
Så tillslut blir situationen ohållbar, tillslut måste man vakna upp. Tillslut har man kommit fram till kanten men istället för att stanna så fortsätter man att rusa, som den jubelidiot man är, och strax finner man sig i luften, fallandes handlöst. ”Jag vill göra slut…” Först då inser man vad man hållit på med, man inser allvaret och man inser allting man tappat på vägen, allting man glömt. Och jag undrar för mig själv hur man i helvete kan glömma bort någon man tycker så mycket om. Hur man kan glömma bort att respektera den som allra mest förtjänar det… ?
Sen kom det fram att det kanske inte var ett definitivt slut ändå, men att vi skulle ta en paus i alla fall. Du behöver tid att tänka över ifall du vill och orkar mer, jag förtjänar tid att inse att jag ångrar mig men att det förmodligen är för sent. Och den tanken darrar inom mig hela tiden, försent försent försent, och jag översköljs av en förlamande ångest som bränner i huvudet på mig och som berövar mig på minsta tillstymmelse till energi. Jag har inte orkat äta, inte orkat duscha och den enda tv-kanal jag står ut med är Nature Channel. Jag orkar inga människor.
Det har bara gått 2,5 dagar sen vi bestämde att inte höras av på 14 dagar. Men jag känner redan att jag har tänkt färdigt, jag vet redan vad jag har gjort för fel och jag vill inget annat än att ringa, smsa, msna eller mejla dig och be om ursäkt. Säga att jag ångrar mig men att jag tar dig på allvar nu, så att du kan börja tro att det går att göra saker o ting bra igen. Att det kan bli sådär bra mellan oss som det varit förut. Men du sa två veckor och jag vill inte höra av mig innan dess, jag vill visa att dina ord inte bara ekar tomt i mina trumhinnor längre.
Men under tiden kanske du upptäcker att livet är bättre utan mig, att jag var en börda du burit alltför länge redan. Kanske går du vidare och lämnar mig kvar med mina verkningslösa ursäkter och ångerfulla ord. Det återstå att se, 11,5 dagar left to go.
