Tankeställare nummer femtioelva
I brist på bättre sysselsättning och i brist på energi till att plugga roar jag mig med att läsa bloggar. Och ibland hittar man små guldkorn bland alla som bara pratar strunt. Författaren bakom mitt nyfunna intresse är en person i 50-års åldern och jag lusläser varje ord som skrivs om de tre stora ämnena; kärleken, livet och döden. Det låter så pampigt, men det är tvärtom ganska enkelt. Och det är väl precis så det ska vara egentligen? Det brukade vara enkelt för oss i alla fall. Jag tyckte om dig, du tyckte om mig, vi trivdes ihop och vi trivdes på varsitt håll. Och allting påminner mig om det just nu.
Vart tog det vägen egentligen? Jag kan inte förstå varför det bara inte är så längre, och jag undrar om det är mitt fel? Var det för att jag någonstans började tolka dina ord efter egen sinnesstämning, samtidigt som jag sakta men säkert glömde bort att allting bara fanns i mitt huvud? Fanns det bara i mitt huvud?
Bloggen gav mig en tankeställare hur som helst, en i raden av många den här senaste veckan. Bland annat liknar han kärleken vid en fågel som oundvikligen kommer att dö ifall man krampaktigt håller den i sin slutna hand. Bara om man släpper den fri kan den växa sig starkare, om den inte väljer att flyga sin väg.
Och den liknelsen har vi väl alla hört förut men först idag fick det mig att tänka till. Hur har jag vårdat den här relationen egentligen?
Sammanhanget handlade om svartsjuka, en känsla som jag faktiskt aldrig brottats med och det är nog tack vare mitt självförtroende och att jag vet att du är ärlig, helt enkelt för att du är sådan. Men kanske utgjorde mitt beteende en sluten hand i alla fall, mitt sätt att försöka hitta outtalade meningar i dina ord utan att lyssna på vad du faktiskt sa. Det är nästan ironiskt, när man tänker på det. Allt jag ville veta fanns rakt framför näsan på mig, men jag såg det ändå inte.
Man blir egoistisk av att må dåligt, helt klart. Jag läste det i någon anti-depp-bok i höstas och jag inser det själv. För även om jag tänkt på dig ofta så blev du på något sätt en marionettdocka i tanken, vars rörelser var mina egna och som jag tolkade utefter någon som inte var du. Ett kortfattat sms kändes som ett bevis på ointresse, men samma sms känns i efterhand neutralt. Vad spelar det för roll vad du skrev, du skrev. Jag önskar så att jag hade tänkt om för flera veckor sedan, istället för att gång på gång vägra lyften blicken ur mitt tunnelseende. Men jag börjar tro att det inte var möjligt, jag behövde en kalldusch för att inse vart jag har hamnat och vart jag brukade vara. Kanske var jag tvungen att höra just de där orden för att förstå, men jag önskar bara att det inte var så. Men mest av allt önskar jag att det inte är för sent.
Nydumpad – och dina ord ekar inte tomt längre
”Jag vill göra slut”
Genom bara ett par ord slungades jag rakt in i samma depressionsträsk som jag kämpat hela hösten för att ta mig ur, utan någon vidare framgång inser jag nu. Det är så enkelt att glömma hur ont saker och ting kan göra, men det är lika lätt att bli påmind igen.
Och jag undrar vad är det som gör att man kan gå runt i flera veckor och tro att man har koll på saker omkring sig, tro att man är på rätt spår och att man är en såndär god lyssnare, när man egentligen vandrar omkring i sin egen värld och inte hör ett skit av vad andra säger samtidigt som man sakta men säkert rusar mot något som bara kan liknas vid ett stup? Ett avslut. Och på vägen stöter man på varningsskylt efter varningsskylt, bestående i ord som ”du måste ta tag i det här” eller ”det här fungerar inte”. Men man tittar bara på dem, nickar och fortsätter att rusa, utan att tänka…
Så tillslut blir situationen ohållbar, tillslut måste man vakna upp. Tillslut har man kommit fram till kanten men istället för att stanna så fortsätter man att rusa, som den jubelidiot man är, och strax finner man sig i luften, fallandes handlöst. ”Jag vill göra slut…” Först då inser man vad man hållit på med, man inser allvaret och man inser allting man tappat på vägen, allting man glömt. Och jag undrar för mig själv hur man i helvete kan glömma bort någon man tycker så mycket om. Hur man kan glömma bort att respektera den som allra mest förtjänar det… ?
Sen kom det fram att det kanske inte var ett definitivt slut ändå, men att vi skulle ta en paus i alla fall. Du behöver tid att tänka över ifall du vill och orkar mer, jag förtjänar tid att inse att jag ångrar mig men att det förmodligen är för sent. Och den tanken darrar inom mig hela tiden, försent försent försent, och jag översköljs av en förlamande ångest som bränner i huvudet på mig och som berövar mig på minsta tillstymmelse till energi. Jag har inte orkat äta, inte orkat duscha och den enda tv-kanal jag står ut med är Nature Channel. Jag orkar inga människor.
Det har bara gått 2,5 dagar sen vi bestämde att inte höras av på 14 dagar. Men jag känner redan att jag har tänkt färdigt, jag vet redan vad jag har gjort för fel och jag vill inget annat än att ringa, smsa, msna eller mejla dig och be om ursäkt. Säga att jag ångrar mig men att jag tar dig på allvar nu, så att du kan börja tro att det går att göra saker o ting bra igen. Att det kan bli sådär bra mellan oss som det varit förut. Men du sa två veckor och jag vill inte höra av mig innan dess, jag vill visa att dina ord inte bara ekar tomt i mina trumhinnor längre.
Men under tiden kanske du upptäcker att livet är bättre utan mig, att jag var en börda du burit alltför länge redan. Kanske går du vidare och lämnar mig kvar med mina verkningslösa ursäkter och ångerfulla ord. Det återstå att se, 11,5 dagar left to go.
