And the wheels on the bus go round and round…
Så jag pallade mig iväg för att spela fotboll, en sport som alltid fått mig att känna mig bra. Väl inne i stan insåg jag dock att bussen tog samma väg som jag brukade åka för ett år sedan, för att komma till dig… Allting luktade likadant och påminde om den där trivsamma känslan jag brukade ha när jag åkte hem till dig på kvällarna för att kolla på film och hångla. Hur enkelt det var då, hur nytt allting var. Och smärtfritt.
Egentligen är det väl fånigt att en massa känslor väller upp bara för att precis hela världen just nu påminner om dig, men det är väl så det fungerar. I ett sms skrev jag ”vad svårt det här är, allting luktar som förra våren och jag saknar dig. Jag har tänkt färdigt. Hur känner du?”
Men jag skickade det inte, det var inte poängen med att jag skrev det. Men jag ville prova på hur det kändes, tänja lite på gränserna. Jag tror inte att jag klarar av att hålla mig i 10 dagar till.
Hur som helst viftade jag bort mina sentimentala känslor och fokuserade på att jag satt där i mina träningskläder, påväg till Fysiken här i Göteborg. Jag skulle träffa nya människor, en ny situation och spela fotboll för första gången på 2 år. Och jag var inte ens nervös, jag som kan bli nervös bara inför att gå till skolan. Ett – noll till mig, liksom.
Tyvärr visade det sig inte vara det jag hade hoppats på. Jag hade skoltidens gympalektioner i åtanke när jag på hemsidan läste om att ”lira lite och ha kul”, men redan på uppvärmningen började jag ana att de andra kanske var lite mer rutinerade än mig, då jag fick syn på ett par rejäla fotbollsspelar-vader. Sånnadär med riktigt utmejslade muskler. Väldigt snyggt, men oroväckande. Och vaderna antydde givetvis rätt, jag var som en borttappad skolflicka bland dessa unga herrar, och inte på ett positivt sätt… Men de var schyssta allihop, vi hann med små korta samtal på avbytarbänken och de visade inga sura miner trots alla passar jag missade =) Fast så lärde de sig snabbt att inte passa till mig också och låta mig verka i bakgrunden, och hejjade uppmuntrande vid de tillfällen jag faktiskt gjorde nytta.
Efteråt kände jag mest för att gråta av besvikelse. Jag känner förövrigt alltid för att gråta efter att ha genomgått minsta antydan till känslomässig berg-och-dal-bana, och idag var en enda lång åktur däri. Detta är fjärde prova-på-träningen jag går på i hopp om att hitta något att sysselsätta mig med och det är fjärde gången jag besviket går därifrån. Fyra – noll till… livet? Inte konstigt att man blir missmodig ibland. Men men, kanske testar tjej-fotbollen eller basketen istället, fast att jag inte är så lång.
Förövrigt har det gått fyra nätter sedan jag blev typ dumpad och jag har drömt om dig varje natt. Plötsligt har jag tydliga och ljusa drömmar där vi ofta har sex och är glada, bekymmerslösa, som att allting aldrig hade förvandlats till ingenting genom mina uteblivna handlingar och genom dina fyra ord. Sen när jag vaknar så tar det alltid en liten stund innan minnescentrat påminner mig om hur läget egentligen ligger till. Men den stunden är skön.
Jag saknar dig
Jag saknar dig. Och jag kan stå ut med tanken att sakna dig i två veckor, men tanken på att sakna dig i två veckor och sedan behöva sakna dig tills jag förmått mig att komma över det, den tanken gör mig kall. Kommer jag aldrig mer att sova i din famn, ha dina snusande andetag i nacken, skratta åt de fånigaste saker eller bara vara en av dina närmaste?
Jag förstår det inte. Hur kan man bara skära av allting, rakt av, och gå från allting till ingenting bara genom ett par enkla ord?
Jag gick runt i min stilla, isolerade bubbla och såg fram emot att ha sex med dig nästa gång vi träffades, jag såg fram emot att överlämna din inflyttningspresent och jag såg fram emot att prata med dig om mina senaste tankar gällande min nedstämdhet som dröjt sig kvar sen i höstas. Du gick däremot omkring i verkligheten, en värld där jag inte behandlat dig särskilt respektfullt eller rättvist den senaste tiden, och tänkte på ifall det gick att lappa ihop det här förhållandet, eller om det var dags att börja klippa det itu…
Jag förstår det ändå inte. Men det är klart, allting var inte bra. Jag var inte på långa vägar tillräckligt självständig fast att jag visste att du behövde att jag var det. Men jag slog dövörat till, och jag gjorde det länge. Jag hade nog aldrig insett allvaret om du inte hade tvingat mig till det. Men det kanske är för sent att inse sina misstag i efterhand, särskilt när man bedyrat den insikten många gånger tidigare…
Well, efter att ha spenderat en hel helg framför Nature Channel ska jag försöka ta mig i kragen. Alla säger att det bästa man kan göra när man blivit dumpad är att aktivera sig, så imorgon ska jag kila iväg till ett ställe där man kan spela fotboll. Om ekonomin tillåter blir det nog en del fotboll framöver faktiskt…
Nydumpad – och dina ord ekar inte tomt längre
”Jag vill göra slut”
Genom bara ett par ord slungades jag rakt in i samma depressionsträsk som jag kämpat hela hösten för att ta mig ur, utan någon vidare framgång inser jag nu. Det är så enkelt att glömma hur ont saker och ting kan göra, men det är lika lätt att bli påmind igen.
Och jag undrar vad är det som gör att man kan gå runt i flera veckor och tro att man har koll på saker omkring sig, tro att man är på rätt spår och att man är en såndär god lyssnare, när man egentligen vandrar omkring i sin egen värld och inte hör ett skit av vad andra säger samtidigt som man sakta men säkert rusar mot något som bara kan liknas vid ett stup? Ett avslut. Och på vägen stöter man på varningsskylt efter varningsskylt, bestående i ord som ”du måste ta tag i det här” eller ”det här fungerar inte”. Men man tittar bara på dem, nickar och fortsätter att rusa, utan att tänka…
Så tillslut blir situationen ohållbar, tillslut måste man vakna upp. Tillslut har man kommit fram till kanten men istället för att stanna så fortsätter man att rusa, som den jubelidiot man är, och strax finner man sig i luften, fallandes handlöst. ”Jag vill göra slut…” Först då inser man vad man hållit på med, man inser allvaret och man inser allting man tappat på vägen, allting man glömt. Och jag undrar för mig själv hur man i helvete kan glömma bort någon man tycker så mycket om. Hur man kan glömma bort att respektera den som allra mest förtjänar det… ?
Sen kom det fram att det kanske inte var ett definitivt slut ändå, men att vi skulle ta en paus i alla fall. Du behöver tid att tänka över ifall du vill och orkar mer, jag förtjänar tid att inse att jag ångrar mig men att det förmodligen är för sent. Och den tanken darrar inom mig hela tiden, försent försent försent, och jag översköljs av en förlamande ångest som bränner i huvudet på mig och som berövar mig på minsta tillstymmelse till energi. Jag har inte orkat äta, inte orkat duscha och den enda tv-kanal jag står ut med är Nature Channel. Jag orkar inga människor.
Det har bara gått 2,5 dagar sen vi bestämde att inte höras av på 14 dagar. Men jag känner redan att jag har tänkt färdigt, jag vet redan vad jag har gjort för fel och jag vill inget annat än att ringa, smsa, msna eller mejla dig och be om ursäkt. Säga att jag ångrar mig men att jag tar dig på allvar nu, så att du kan börja tro att det går att göra saker o ting bra igen. Att det kan bli sådär bra mellan oss som det varit förut. Men du sa två veckor och jag vill inte höra av mig innan dess, jag vill visa att dina ord inte bara ekar tomt i mina trumhinnor längre.
Men under tiden kanske du upptäcker att livet är bättre utan mig, att jag var en börda du burit alltför länge redan. Kanske går du vidare och lämnar mig kvar med mina verkningslösa ursäkter och ångerfulla ord. Det återstå att se, 11,5 dagar left to go.
