And the wheels on the bus go round and round…
Så jag pallade mig iväg för att spela fotboll, en sport som alltid fått mig att känna mig bra. Väl inne i stan insåg jag dock att bussen tog samma väg som jag brukade åka för ett år sedan, för att komma till dig… Allting luktade likadant och påminde om den där trivsamma känslan jag brukade ha när jag åkte hem till dig på kvällarna för att kolla på film och hångla. Hur enkelt det var då, hur nytt allting var. Och smärtfritt.
Egentligen är det väl fånigt att en massa känslor väller upp bara för att precis hela världen just nu påminner om dig, men det är väl så det fungerar. I ett sms skrev jag ”vad svårt det här är, allting luktar som förra våren och jag saknar dig. Jag har tänkt färdigt. Hur känner du?”
Men jag skickade det inte, det var inte poängen med att jag skrev det. Men jag ville prova på hur det kändes, tänja lite på gränserna. Jag tror inte att jag klarar av att hålla mig i 10 dagar till.
Hur som helst viftade jag bort mina sentimentala känslor och fokuserade på att jag satt där i mina träningskläder, påväg till Fysiken här i Göteborg. Jag skulle träffa nya människor, en ny situation och spela fotboll för första gången på 2 år. Och jag var inte ens nervös, jag som kan bli nervös bara inför att gå till skolan. Ett – noll till mig, liksom.
Tyvärr visade det sig inte vara det jag hade hoppats på. Jag hade skoltidens gympalektioner i åtanke när jag på hemsidan läste om att ”lira lite och ha kul”, men redan på uppvärmningen började jag ana att de andra kanske var lite mer rutinerade än mig, då jag fick syn på ett par rejäla fotbollsspelar-vader. Sånnadär med riktigt utmejslade muskler. Väldigt snyggt, men oroväckande. Och vaderna antydde givetvis rätt, jag var som en borttappad skolflicka bland dessa unga herrar, och inte på ett positivt sätt… Men de var schyssta allihop, vi hann med små korta samtal på avbytarbänken och de visade inga sura miner trots alla passar jag missade =) Fast så lärde de sig snabbt att inte passa till mig också och låta mig verka i bakgrunden, och hejjade uppmuntrande vid de tillfällen jag faktiskt gjorde nytta.
Efteråt kände jag mest för att gråta av besvikelse. Jag känner förövrigt alltid för att gråta efter att ha genomgått minsta antydan till känslomässig berg-och-dal-bana, och idag var en enda lång åktur däri. Detta är fjärde prova-på-träningen jag går på i hopp om att hitta något att sysselsätta mig med och det är fjärde gången jag besviket går därifrån. Fyra – noll till… livet? Inte konstigt att man blir missmodig ibland. Men men, kanske testar tjej-fotbollen eller basketen istället, fast att jag inte är så lång.
Förövrigt har det gått fyra nätter sedan jag blev typ dumpad och jag har drömt om dig varje natt. Plötsligt har jag tydliga och ljusa drömmar där vi ofta har sex och är glada, bekymmerslösa, som att allting aldrig hade förvandlats till ingenting genom mina uteblivna handlingar och genom dina fyra ord. Sen när jag vaknar så tar det alltid en liten stund innan minnescentrat påminner mig om hur läget egentligen ligger till. Men den stunden är skön.
