Om det bara fanns nånting att säga…
Så har jag spelat ölspelet också, i alla fall en version av det. Och jag undrar spontant vad poängen med det är? Varför besvärar man sig med att dricka utefter vad en kortlek anger istället för att bara umgås och dricka? Vill man göra något samtidigt kan man väl spela ett spel som det faktiskt ligger någon utmaning i?
Det kändes som att poängen med hela kvällen bara var att dricka sig så full som möjligt och innan folk började fyllna till var det ingen som sa särskilt mycket, och särskilt ingenting som inte rörde själva spelandet eller min grannes nya bil. Detta trots att alla andra kände varandra sedan innan.
Kvällen såg ut som så att vi satt ner runt ett bord i 3-4 timmar i princip, med undantag för rök- och kisspauser. Och så drack vi. Den typen av festande känns så meningslöst.
Under de två första timmarna kändes det dessutom som att jag lika gärna kunde ha åkt ut till min pappa och tagit det lugnt, men den känslan släppte gradvis och det var skönt att ha någonting att göra, människor omkring sig att prata med. Men så var det också uppenbart att jag inte passade in där, om jag ska vara helt ärlig kändes människorna där lite enkla. Tänk er typ lastbilschaufförer och bilmekaniker så förstår ni. Inget ont om dem, men det är ostimulerande.
Men jag klagar egentligen inte. Det var trevligt, definitivt värt de 40 kr jag la ut på alkohol och jag kom hem vid tolv. Baksmälla slapp jag också, förmodligen tack vare att jag medvetet spydde upp en del jag fick i mig under spelandet på toaletten. Så jag är nöjd och jag är glad att jag gjorde det.
Men i allmänhet är jag nog trött på fester, och då har jag ändå bara festat i ungefär ett år. Innan var det mest tjejmiddagar och sådant som gällde, med människor man kände. Men under hela det året träffade jag kanske 2 personer som jag verkligen tyckte var intressanta, som hade någonting att prata om, någonting värt att säga. Den ena är en av dina närmaste vänner och den andre en bekant till honom. Och det väcker känslan jag brukade ha förut, om att människor i allmänhet är poänglösa spån som bara traskar omkring på gatorna som någon sorts utfyllnad. Deras existens berör mig inte över huvud taget, och jag vill inte känna så. Jag vill kunna knyta an till människor omkring mig, inte sitta mitt ibland dem och tänka att allt jag hör är bara bla bla bla…
Som Winnerbäck sjunger;
I december står man stilla i en tunnel
och trängs, och trängs
och alla bara pratar
om det bara fanns nånting att säga
om det fanns skäl att vilja delta
Jag har helt enkelt svårt att hitta skäl till att vilja delta.
