Iless’s Weblog

Någon gång i början av tonåren skrev jag i en dagbok att livet känns som en stig man vandrar på och att man ibland och helt plötsligt kan komma på sig själv med att vara fullständigt borttappad. I sitt stilla sinne tror man att man fortfarande vandrar på stigen, när man egentligen missat att den vek av för längesen. Istället traskar man framåt med bestämda steg tills man inte längre har en aning om vart man är, vart man kom ifrån eller vart nästa steg bär hän.
Och ibland är det lite tvärtom, man är vilse men inser det inte förens man av en slump hittar stigen igen och först då förstår man att marken under ens fötter inte varit det man trodde att den var. Den var främmande hela tiden.
Just den känslan är något som jag återkommit till upprepade gånger under åren och det är inte särskilt konstigt, tonåren inbjuder till allmän förvirring. Jag tror heller inte att det är någon större idé att försöka värja sig mot att hamna fel, snarare att det är nyttigt och att man lär sig något av det. Men det känns allt bra skönt att hitta rätt igen, och så känns det nu.
Plötsligt snubblade jag rakt över den där stigen jag brukade vandra på och genast känns allting mycket bättre, mycket säkrare och stegen lite lättare. Hela veckan har känts som en ständigt pågående aha-upplevelse. Det är såhär jag brukade känna mig och det är såhär jag brukade tänka.

Hur kunde jag ens glömma det? Jag brukade inte inte vara så som jag har varit den senaste tiden. Jag brukade inte vara lättstött, jag brukade inte tänka negativt om mig själv och jag brukade inte vara så oresonligt känslig.
Att jag började må dåligt innebar att jag slog av från min stig, kan man säga, och bakom mig lämnade jag egenskaper som var både viktiga och värdefulla för mig, samtidigt som andra egenskaper sakta men säkert smög sig in under huden på mig och fick fäste. Jag insåg på ett sätt att jag blivit annorlunda, jag betedde mig och tänkte annorlunda och det ställde till besvär för mig. Men jag kunde inte göra någonting åt det. Jag kunde inte bara lägga av att vara så som jag var. Det fungerade inte att tänka om, jag behövde ett helt nytt perspektiv. Ett nytt landskap att blicka över för att förstå vart jag egentligen befann mig.
Och det fick jag också men verkligen inte gratis. Det nya landskapet går hand i hand med att jag får ångra mig, att jag får sakna dig och att det gör ont.

Men visst hade det inte kunnat bli på något annat sätt? Jag hade aldrig ändrat på mig självmant om jag inte hamnat här och vi hade inte kunnat fortsätta som förut. Jag mådde inte dåligt av det så som du gjorde tillslut, men det fanns inget levande med att leva så.