Seven days is much too long
Så har det gått en vecka. Jag trodde aldrig att jag skulle stå ut. Får se om jag orkar 6 dagar till. Men idag är det dags för fest i alla fall och jag ser fram emot det lite, men mest känner jag mig osäker. Jag vet inte hur jag ska komma hem riktigt och enligt min granne, som bjöd mig, verkar det bli en rejäl fyllefest där vi ska spela ölspelet och man tydligen ”måste” dricka massvis, medans jag mest vill ha trevligt. Men jag peppar mig själv med att tänka att det gör ingenting, jag behöver givetvis inte dricka mer än jag känner för. Antar att det innebär att jag får hoppa av det där ölspelandet, men det betyder inte nödvändigtvis att jag måste sitta i ett hörn och titta på kanske. <— Jag tänker positivt.
I övrigt har det varit en bra dag, men det känns ändå inte riktigt okej allting. Det känns som att jag fortfarande ligger invaggad i någon form av hopp. Kanske tror jag till och med att det kommer att bli bra mellan oss, och jag gillar det inte.
Pratade om just det här med min kurator för ett tag sedan, att jag aldrig tilllåter mig själv att fullt ut se fram emot saker och tänka positivt, eftersom jag inte kan hantera besvikelse. Och det är nog den sidan av mig som försöker göra sig gällande nu utan att lyckas särskilt väl. Hos kuratorn pratade vi om nackdelarna med att vara sådan, men just nu känner jag verkligen att det skulle behövas lite mer realistiskt tänkande. Jag vill inte känna mig lugn, för det finns ingenting att vara lugn över. Och om jag är lugn och allting skiter sig så kommer det att vara så mycket mer smärtsamt. Så… försvarsmekanismer ftw. Men det medför också att jag alltid tänker och förbereder mig på eventuella negativa konsekvenser.
Idag har hur som helst varit en social dag. Jag har pratat med fler människor än på hela veckan i princip, men det jag är nöjd med egentligen är att jag faktiskt kände mig avslappnad. Det gick bra, det var inte svårt och jag kände mig inte osäker. Det var trevlig istället för obekvämt, helt enkelt.
Efter första lektionen tog jag sällskap med samma tjej som jag träffade på affären igår, och jag har funderat på hur man gör för att ta nästa steg om man vill lära känna någon utanför skolan. För hon är en sådan person, fast att jag egentligen inte vet hur hon är. Och det är väl det som är grejen, att man ska ta reda på det. Men hur gör man? Frågar om en fika? Jag vet fortfarande inte, men när jag sa att jag spelat fotboll på Fysiken blev hon sugen på att testa och vi pratade om att spela tjejfotboll tillsammans någon dag. Jättekonstigt och jätte.. coolt?
Senare på håltimmen satte jag mig och pratade med några andra kurskamrater istället för att sätta mig för mig själv och läsa tidningen, och även då var jag lugn. Kände mig bekväm och det är obeskrivligt skönt att slippa känna sig som en borttappad 15-åring bland folk.
Och det är sådana saker som gör mig lugn på riktigt, det lägger sig som ett mjukt lager av bomull runt hjärtat på mig och gör att jag inte känner mig så konstig. Kanske var det också sådana saker jag borde ha berättat om för dig, berättat att det händer saker ibland, men det kändes fånigt. Det kändes otillräckligt att berätta att jag genomfört ett helt vanligt samtal med en helt vanlig människa, precis så som andra människor gör var eviga dag året om. Det hade visat på vilken låg nivå jag egentligen ligger… och jag ville inte bli påmind om det.
Men det spelar ingen roll. Allting jag borde ha gjort är något jag inte kunde göra, jag behövde den där kallduschen först för att kunna inse. Jag avskyr bara tanken på att jag kanske inte får en chans till.