Tankeställare nummer femtioelva
I brist på bättre sysselsättning och i brist på energi till att plugga roar jag mig med att läsa bloggar. Och ibland hittar man små guldkorn bland alla som bara pratar strunt. Författaren bakom mitt nyfunna intresse är en person i 50-års åldern och jag lusläser varje ord som skrivs om de tre stora ämnena; kärleken, livet och döden. Det låter så pampigt, men det är tvärtom ganska enkelt. Och det är väl precis så det ska vara egentligen? Det brukade vara enkelt för oss i alla fall. Jag tyckte om dig, du tyckte om mig, vi trivdes ihop och vi trivdes på varsitt håll. Och allting påminner mig om det just nu.
Vart tog det vägen egentligen? Jag kan inte förstå varför det bara inte är så längre, och jag undrar om det är mitt fel? Var det för att jag någonstans började tolka dina ord efter egen sinnesstämning, samtidigt som jag sakta men säkert glömde bort att allting bara fanns i mitt huvud? Fanns det bara i mitt huvud?
Bloggen gav mig en tankeställare hur som helst, en i raden av många den här senaste veckan. Bland annat liknar han kärleken vid en fågel som oundvikligen kommer att dö ifall man krampaktigt håller den i sin slutna hand. Bara om man släpper den fri kan den växa sig starkare, om den inte väljer att flyga sin väg.
Och den liknelsen har vi väl alla hört förut men först idag fick det mig att tänka till. Hur har jag vårdat den här relationen egentligen?
Sammanhanget handlade om svartsjuka, en känsla som jag faktiskt aldrig brottats med och det är nog tack vare mitt självförtroende och att jag vet att du är ärlig, helt enkelt för att du är sådan. Men kanske utgjorde mitt beteende en sluten hand i alla fall, mitt sätt att försöka hitta outtalade meningar i dina ord utan att lyssna på vad du faktiskt sa. Det är nästan ironiskt, när man tänker på det. Allt jag ville veta fanns rakt framför näsan på mig, men jag såg det ändå inte.
Man blir egoistisk av att må dåligt, helt klart. Jag läste det i någon anti-depp-bok i höstas och jag inser det själv. För även om jag tänkt på dig ofta så blev du på något sätt en marionettdocka i tanken, vars rörelser var mina egna och som jag tolkade utefter någon som inte var du. Ett kortfattat sms kändes som ett bevis på ointresse, men samma sms känns i efterhand neutralt. Vad spelar det för roll vad du skrev, du skrev. Jag önskar så att jag hade tänkt om för flera veckor sedan, istället för att gång på gång vägra lyften blicken ur mitt tunnelseende. Men jag börjar tro att det inte var möjligt, jag behövde en kalldusch för att inse vart jag har hamnat och vart jag brukade vara. Kanske var jag tvungen att höra just de där orden för att förstå, men jag önskar bara att det inte var så. Men mest av allt önskar jag att det inte är för sent.
