Ingen lösning, men ett spår
Tog en lång promenad ikväll också. Jag tänker så bra när jag traskar för mig själv i mörkret. Gick en sväng ner till affären och träffade en kurskamrat i kassan. Hon var jättetrevlig, och inte bara artigt trevlig utan… ja, jag vet inte, mer än så. Så jag gick därifrån med två apelsiner och ett leende =)
Och det påminner mig om hur grå och trist jag har varit den senaste tiden. Jag vet inte hur länge faktiskt. Men det känns också som att jag plötsligt ryckt upp mig. Jag fattar givetvis att alla gråa ångestdagar inte är över bara sådär, men jag har en viss energi i alla fall. Jag vill göra massa saker, men vet inte riktigt vad. Och jag tänker positivt, jag tycker inte bara synd om mig själv längre.
Däremot saknar jag dig fortfarande och idag var det riktigt nära att jag skrev till dig på msn. Jag ville verkligen, verkligen göra det, göra allting bra. Prata för guds skull. Men så insåg jag att jag kanske inte gör det bättre utan istället försämrar allting, och jag vet att jag skulle må dåligt av det och då rann modet av mig. Kanske orkar jag en vecka till, kanske inte.
Plötsligt har jag festplaner för helgen dessutom. Msnade lite med en granne som jag pratat med till och från och plötsligt var jag bjuden på fest, och jag tackade ja. Nervöst, men jag behöver göra sådana grejer.
Det är skönt att känna att allting inte går emot mig.
