Promenerar och funderar
Tidigare under kvällskvisten tog jag en promenad i området, traskade för mig själv längst en väg som löpte jämsides med skogen. Luften var kyligt frisk och doften påminde inte om dig, den påminde om ingenting. Och fast att jag suttit ensam framför datorn i flera timmar så var det först nu som jag verkligen kunde tänka efter. Tankarna bara kommer någonstans inifrån och därför är det så skönt
Och givetvis kretsade tankarna kring allt det här. Att det känns som att jag legat i dvala de senaste veckorna, kanske månader till och med, men att jag nu plötsligt är vaken. Obarmhärtigt klarvaken, men med förnyad motivation. Jag vill ta igen allt det jag missat, göra allting jag borde ha gjort för länge sedan, så som att utmana mig själv, hitta på saker tillsammans med dig eller tagit kontakt med människor. Jag vill väcka upp den där känslan som brukade finnas inom mig men som legat gömd under lager av grått damm och glömts bort.
Jag vill visa att jag kan. Men jag inser samtidigt att jag inte är någon superhjälte som i raketfart kan flyga raka vägen ut ur den här snåriga labyrinten av känslor. Jag kunde ha gjort mer då och jag kommer att göra mer i framtiden. Men jag orkar inte allt och kommer att behöva vila inför nya prövningar, och jag vet inte om det är tillräckligt för dig. Du kanske behöver mig så som jag var förut, 100% kapabel. Stabil och utan denna påtagliga svaghet. Och jag önskar att jag kunde ge dig mitt ord på att jag kommer att bli sådan igen, snart. Att du inte behöver vänta längre. Men sanningen är den att hur gärna jag än vill så kan jag inte orka vara den personen för någon annans skull. Jag orkar inte ens för min egen alla gånger.
Jag kan bara lova att jag ska försöka igen.
