Jag saknar dig
Jag saknar dig. Och jag kan stå ut med tanken att sakna dig i två veckor, men tanken på att sakna dig i två veckor och sedan behöva sakna dig tills jag förmått mig att komma över det, den tanken gör mig kall. Kommer jag aldrig mer att sova i din famn, ha dina snusande andetag i nacken, skratta åt de fånigaste saker eller bara vara en av dina närmaste?
Jag förstår det inte. Hur kan man bara skära av allting, rakt av, och gå från allting till ingenting bara genom ett par enkla ord?
Jag gick runt i min stilla, isolerade bubbla och såg fram emot att ha sex med dig nästa gång vi träffades, jag såg fram emot att överlämna din inflyttningspresent och jag såg fram emot att prata med dig om mina senaste tankar gällande min nedstämdhet som dröjt sig kvar sen i höstas. Du gick däremot omkring i verkligheten, en värld där jag inte behandlat dig särskilt respektfullt eller rättvist den senaste tiden, och tänkte på ifall det gick att lappa ihop det här förhållandet, eller om det var dags att börja klippa det itu…
Jag förstår det ändå inte. Men det är klart, allting var inte bra. Jag var inte på långa vägar tillräckligt självständig fast att jag visste att du behövde att jag var det. Men jag slog dövörat till, och jag gjorde det länge. Jag hade nog aldrig insett allvaret om du inte hade tvingat mig till det. Men det kanske är för sent att inse sina misstag i efterhand, särskilt när man bedyrat den insikten många gånger tidigare…
Well, efter att ha spenderat en hel helg framför Nature Channel ska jag försöka ta mig i kragen. Alla säger att det bästa man kan göra när man blivit dumpad är att aktivera sig, så imorgon ska jag kila iväg till ett ställe där man kan spela fotboll. Om ekonomin tillåter blir det nog en del fotboll framöver faktiskt…
