… men ändå fångar marken dina fötter
Någon gång i början av tonåren skrev jag i en dagbok att livet känns som en stig man vandrar på och att man ibland och helt plötsligt kan komma på sig själv med att vara fullständigt borttappad. I sitt stilla sinne tror man att man fortfarande vandrar på stigen, när man egentligen missat att den vek av för längesen. Istället traskar man framåt med bestämda steg tills man inte längre har en aning om vart man är, vart man kom ifrån eller vart nästa steg bär hän.
Och ibland är det lite tvärtom, man är vilse men inser det inte förens man av en slump hittar stigen igen och först då förstår man att marken under ens fötter inte varit det man trodde att den var. Den var främmande hela tiden.
Just den känslan är något som jag återkommit till upprepade gånger under åren och det är inte särskilt konstigt, tonåren inbjuder till allmän förvirring. Jag tror heller inte att det är någon större idé att försöka värja sig mot att hamna fel, snarare att det är nyttigt och att man lär sig något av det. Men det känns allt bra skönt att hitta rätt igen, och så känns det nu.
Plötsligt snubblade jag rakt över den där stigen jag brukade vandra på och genast känns allting mycket bättre, mycket säkrare och stegen lite lättare. Hela veckan har känts som en ständigt pågående aha-upplevelse. Det är såhär jag brukade känna mig och det är såhär jag brukade tänka.
Hur kunde jag ens glömma det? Jag brukade inte inte vara så som jag har varit den senaste tiden. Jag brukade inte vara lättstött, jag brukade inte tänka negativt om mig själv och jag brukade inte vara så oresonligt känslig.
Att jag började må dåligt innebar att jag slog av från min stig, kan man säga, och bakom mig lämnade jag egenskaper som var både viktiga och värdefulla för mig, samtidigt som andra egenskaper sakta men säkert smög sig in under huden på mig och fick fäste. Jag insåg på ett sätt att jag blivit annorlunda, jag betedde mig och tänkte annorlunda och det ställde till besvär för mig. Men jag kunde inte göra någonting åt det. Jag kunde inte bara lägga av att vara så som jag var. Det fungerade inte att tänka om, jag behövde ett helt nytt perspektiv. Ett nytt landskap att blicka över för att förstå vart jag egentligen befann mig.
Och det fick jag också men verkligen inte gratis. Det nya landskapet går hand i hand med att jag får ångra mig, att jag får sakna dig och att det gör ont.
Men visst hade det inte kunnat bli på något annat sätt? Jag hade aldrig ändrat på mig självmant om jag inte hamnat här och vi hade inte kunnat fortsätta som förut. Jag mådde inte dåligt av det så som du gjorde tillslut, men det fanns inget levande med att leva så.
Om det bara fanns nånting att säga…
Så har jag spelat ölspelet också, i alla fall en version av det. Och jag undrar spontant vad poängen med det är? Varför besvärar man sig med att dricka utefter vad en kortlek anger istället för att bara umgås och dricka? Vill man göra något samtidigt kan man väl spela ett spel som det faktiskt ligger någon utmaning i?
Det kändes som att poängen med hela kvällen bara var att dricka sig så full som möjligt och innan folk började fyllna till var det ingen som sa särskilt mycket, och särskilt ingenting som inte rörde själva spelandet eller min grannes nya bil. Detta trots att alla andra kände varandra sedan innan.
Kvällen såg ut som så att vi satt ner runt ett bord i 3-4 timmar i princip, med undantag för rök- och kisspauser. Och så drack vi. Den typen av festande känns så meningslöst.
Under de två första timmarna kändes det dessutom som att jag lika gärna kunde ha åkt ut till min pappa och tagit det lugnt, men den känslan släppte gradvis och det var skönt att ha någonting att göra, människor omkring sig att prata med. Men så var det också uppenbart att jag inte passade in där, om jag ska vara helt ärlig kändes människorna där lite enkla. Tänk er typ lastbilschaufförer och bilmekaniker så förstår ni. Inget ont om dem, men det är ostimulerande.
Men jag klagar egentligen inte. Det var trevligt, definitivt värt de 40 kr jag la ut på alkohol och jag kom hem vid tolv. Baksmälla slapp jag också, förmodligen tack vare att jag medvetet spydde upp en del jag fick i mig under spelandet på toaletten. Så jag är nöjd och jag är glad att jag gjorde det.
Men i allmänhet är jag nog trött på fester, och då har jag ändå bara festat i ungefär ett år. Innan var det mest tjejmiddagar och sådant som gällde, med människor man kände. Men under hela det året träffade jag kanske 2 personer som jag verkligen tyckte var intressanta, som hade någonting att prata om, någonting värt att säga. Den ena är en av dina närmaste vänner och den andre en bekant till honom. Och det väcker känslan jag brukade ha förut, om att människor i allmänhet är poänglösa spån som bara traskar omkring på gatorna som någon sorts utfyllnad. Deras existens berör mig inte över huvud taget, och jag vill inte känna så. Jag vill kunna knyta an till människor omkring mig, inte sitta mitt ibland dem och tänka att allt jag hör är bara bla bla bla…
Som Winnerbäck sjunger;
I december står man stilla i en tunnel
och trängs, och trängs
och alla bara pratar
om det bara fanns nånting att säga
om det fanns skäl att vilja delta
Jag har helt enkelt svårt att hitta skäl till att vilja delta.
Underbar och älskad av alla, och på jobbet går det också jättebra…
Mamma frågade för övrigt om du och jag var osams idag och jag ljög och sa att vi inte var det, att allt var som vanligt. Och jag har faktiskt inte berättat för någon om hur det ligger till, jag orkar inte prata om det. Varför vet jag inte riktigt, men jag vill ha det för mig själv, tänka för mig själv och förhålla mig till det innan jag säger något. Och eftersom det inte finns så mycket att förhålla sig till riktigt, så låter jag det vara. Jag vill slippa förklara.
Däremot är jag mindre fäst vid själva titeln ”flickvän” än vad jag trodde. Du pratade ibland om tjejer som fäster stor vikt vid att vara någons flickvän och jag funderade på ifall jag var en av dem. Men det känns bara oviktigt att jag plötsligt inte är en av alla de som har någon att kalla för ”min pojkvän”. Det jag tänker på är att det känns ledsamt och fel att du inte är den personen längre.
Seven days is much too long
Så har det gått en vecka. Jag trodde aldrig att jag skulle stå ut. Får se om jag orkar 6 dagar till. Men idag är det dags för fest i alla fall och jag ser fram emot det lite, men mest känner jag mig osäker. Jag vet inte hur jag ska komma hem riktigt och enligt min granne, som bjöd mig, verkar det bli en rejäl fyllefest där vi ska spela ölspelet och man tydligen ”måste” dricka massvis, medans jag mest vill ha trevligt. Men jag peppar mig själv med att tänka att det gör ingenting, jag behöver givetvis inte dricka mer än jag känner för. Antar att det innebär att jag får hoppa av det där ölspelandet, men det betyder inte nödvändigtvis att jag måste sitta i ett hörn och titta på kanske. <— Jag tänker positivt.
I övrigt har det varit en bra dag, men det känns ändå inte riktigt okej allting. Det känns som att jag fortfarande ligger invaggad i någon form av hopp. Kanske tror jag till och med att det kommer att bli bra mellan oss, och jag gillar det inte.
Pratade om just det här med min kurator för ett tag sedan, att jag aldrig tilllåter mig själv att fullt ut se fram emot saker och tänka positivt, eftersom jag inte kan hantera besvikelse. Och det är nog den sidan av mig som försöker göra sig gällande nu utan att lyckas särskilt väl. Hos kuratorn pratade vi om nackdelarna med att vara sådan, men just nu känner jag verkligen att det skulle behövas lite mer realistiskt tänkande. Jag vill inte känna mig lugn, för det finns ingenting att vara lugn över. Och om jag är lugn och allting skiter sig så kommer det att vara så mycket mer smärtsamt. Så… försvarsmekanismer ftw. Men det medför också att jag alltid tänker och förbereder mig på eventuella negativa konsekvenser.
Idag har hur som helst varit en social dag. Jag har pratat med fler människor än på hela veckan i princip, men det jag är nöjd med egentligen är att jag faktiskt kände mig avslappnad. Det gick bra, det var inte svårt och jag kände mig inte osäker. Det var trevlig istället för obekvämt, helt enkelt.
Efter första lektionen tog jag sällskap med samma tjej som jag träffade på affären igår, och jag har funderat på hur man gör för att ta nästa steg om man vill lära känna någon utanför skolan. För hon är en sådan person, fast att jag egentligen inte vet hur hon är. Och det är väl det som är grejen, att man ska ta reda på det. Men hur gör man? Frågar om en fika? Jag vet fortfarande inte, men när jag sa att jag spelat fotboll på Fysiken blev hon sugen på att testa och vi pratade om att spela tjejfotboll tillsammans någon dag. Jättekonstigt och jätte.. coolt?
Senare på håltimmen satte jag mig och pratade med några andra kurskamrater istället för att sätta mig för mig själv och läsa tidningen, och även då var jag lugn. Kände mig bekväm och det är obeskrivligt skönt att slippa känna sig som en borttappad 15-åring bland folk.
Och det är sådana saker som gör mig lugn på riktigt, det lägger sig som ett mjukt lager av bomull runt hjärtat på mig och gör att jag inte känner mig så konstig. Kanske var det också sådana saker jag borde ha berättat om för dig, berättat att det händer saker ibland, men det kändes fånigt. Det kändes otillräckligt att berätta att jag genomfört ett helt vanligt samtal med en helt vanlig människa, precis så som andra människor gör var eviga dag året om. Det hade visat på vilken låg nivå jag egentligen ligger… och jag ville inte bli påmind om det.
Men det spelar ingen roll. Allting jag borde ha gjort är något jag inte kunde göra, jag behövde den där kallduschen först för att kunna inse. Jag avskyr bara tanken på att jag kanske inte får en chans till.
Ingen lösning, men ett spår
Tog en lång promenad ikväll också. Jag tänker så bra när jag traskar för mig själv i mörkret. Gick en sväng ner till affären och träffade en kurskamrat i kassan. Hon var jättetrevlig, och inte bara artigt trevlig utan… ja, jag vet inte, mer än så. Så jag gick därifrån med två apelsiner och ett leende =)
Och det påminner mig om hur grå och trist jag har varit den senaste tiden. Jag vet inte hur länge faktiskt. Men det känns också som att jag plötsligt ryckt upp mig. Jag fattar givetvis att alla gråa ångestdagar inte är över bara sådär, men jag har en viss energi i alla fall. Jag vill göra massa saker, men vet inte riktigt vad. Och jag tänker positivt, jag tycker inte bara synd om mig själv längre.
Däremot saknar jag dig fortfarande och idag var det riktigt nära att jag skrev till dig på msn. Jag ville verkligen, verkligen göra det, göra allting bra. Prata för guds skull. Men så insåg jag att jag kanske inte gör det bättre utan istället försämrar allting, och jag vet att jag skulle må dåligt av det och då rann modet av mig. Kanske orkar jag en vecka till, kanske inte.
Plötsligt har jag festplaner för helgen dessutom. Msnade lite med en granne som jag pratat med till och från och plötsligt var jag bjuden på fest, och jag tackade ja. Nervöst, men jag behöver göra sådana grejer.
Det är skönt att känna att allting inte går emot mig.
Tankeställare nummer femtioelva
I brist på bättre sysselsättning och i brist på energi till att plugga roar jag mig med att läsa bloggar. Och ibland hittar man små guldkorn bland alla som bara pratar strunt. Författaren bakom mitt nyfunna intresse är en person i 50-års åldern och jag lusläser varje ord som skrivs om de tre stora ämnena; kärleken, livet och döden. Det låter så pampigt, men det är tvärtom ganska enkelt. Och det är väl precis så det ska vara egentligen? Det brukade vara enkelt för oss i alla fall. Jag tyckte om dig, du tyckte om mig, vi trivdes ihop och vi trivdes på varsitt håll. Och allting påminner mig om det just nu.
Vart tog det vägen egentligen? Jag kan inte förstå varför det bara inte är så längre, och jag undrar om det är mitt fel? Var det för att jag någonstans började tolka dina ord efter egen sinnesstämning, samtidigt som jag sakta men säkert glömde bort att allting bara fanns i mitt huvud? Fanns det bara i mitt huvud?
Bloggen gav mig en tankeställare hur som helst, en i raden av många den här senaste veckan. Bland annat liknar han kärleken vid en fågel som oundvikligen kommer att dö ifall man krampaktigt håller den i sin slutna hand. Bara om man släpper den fri kan den växa sig starkare, om den inte väljer att flyga sin väg.
Och den liknelsen har vi väl alla hört förut men först idag fick det mig att tänka till. Hur har jag vårdat den här relationen egentligen?
Sammanhanget handlade om svartsjuka, en känsla som jag faktiskt aldrig brottats med och det är nog tack vare mitt självförtroende och att jag vet att du är ärlig, helt enkelt för att du är sådan. Men kanske utgjorde mitt beteende en sluten hand i alla fall, mitt sätt att försöka hitta outtalade meningar i dina ord utan att lyssna på vad du faktiskt sa. Det är nästan ironiskt, när man tänker på det. Allt jag ville veta fanns rakt framför näsan på mig, men jag såg det ändå inte.
Man blir egoistisk av att må dåligt, helt klart. Jag läste det i någon anti-depp-bok i höstas och jag inser det själv. För även om jag tänkt på dig ofta så blev du på något sätt en marionettdocka i tanken, vars rörelser var mina egna och som jag tolkade utefter någon som inte var du. Ett kortfattat sms kändes som ett bevis på ointresse, men samma sms känns i efterhand neutralt. Vad spelar det för roll vad du skrev, du skrev. Jag önskar så att jag hade tänkt om för flera veckor sedan, istället för att gång på gång vägra lyften blicken ur mitt tunnelseende. Men jag börjar tro att det inte var möjligt, jag behövde en kalldusch för att inse vart jag har hamnat och vart jag brukade vara. Kanske var jag tvungen att höra just de där orden för att förstå, men jag önskar bara att det inte var så. Men mest av allt önskar jag att det inte är för sent.
Promenerar och funderar
Tidigare under kvällskvisten tog jag en promenad i området, traskade för mig själv längst en väg som löpte jämsides med skogen. Luften var kyligt frisk och doften påminde inte om dig, den påminde om ingenting. Och fast att jag suttit ensam framför datorn i flera timmar så var det först nu som jag verkligen kunde tänka efter. Tankarna bara kommer någonstans inifrån och därför är det så skönt
Och givetvis kretsade tankarna kring allt det här. Att det känns som att jag legat i dvala de senaste veckorna, kanske månader till och med, men att jag nu plötsligt är vaken. Obarmhärtigt klarvaken, men med förnyad motivation. Jag vill ta igen allt det jag missat, göra allting jag borde ha gjort för länge sedan, så som att utmana mig själv, hitta på saker tillsammans med dig eller tagit kontakt med människor. Jag vill väcka upp den där känslan som brukade finnas inom mig men som legat gömd under lager av grått damm och glömts bort.
Jag vill visa att jag kan. Men jag inser samtidigt att jag inte är någon superhjälte som i raketfart kan flyga raka vägen ut ur den här snåriga labyrinten av känslor. Jag kunde ha gjort mer då och jag kommer att göra mer i framtiden. Men jag orkar inte allt och kommer att behöva vila inför nya prövningar, och jag vet inte om det är tillräckligt för dig. Du kanske behöver mig så som jag var förut, 100% kapabel. Stabil och utan denna påtagliga svaghet. Och jag önskar att jag kunde ge dig mitt ord på att jag kommer att bli sådan igen, snart. Att du inte behöver vänta längre. Men sanningen är den att hur gärna jag än vill så kan jag inte orka vara den personen för någon annans skull. Jag orkar inte ens för min egen alla gånger.
Jag kan bara lova att jag ska försöka igen.
And the wheels on the bus go round and round…
Så jag pallade mig iväg för att spela fotboll, en sport som alltid fått mig att känna mig bra. Väl inne i stan insåg jag dock att bussen tog samma väg som jag brukade åka för ett år sedan, för att komma till dig… Allting luktade likadant och påminde om den där trivsamma känslan jag brukade ha när jag åkte hem till dig på kvällarna för att kolla på film och hångla. Hur enkelt det var då, hur nytt allting var. Och smärtfritt.
Egentligen är det väl fånigt att en massa känslor väller upp bara för att precis hela världen just nu påminner om dig, men det är väl så det fungerar. I ett sms skrev jag ”vad svårt det här är, allting luktar som förra våren och jag saknar dig. Jag har tänkt färdigt. Hur känner du?”
Men jag skickade det inte, det var inte poängen med att jag skrev det. Men jag ville prova på hur det kändes, tänja lite på gränserna. Jag tror inte att jag klarar av att hålla mig i 10 dagar till.
Hur som helst viftade jag bort mina sentimentala känslor och fokuserade på att jag satt där i mina träningskläder, påväg till Fysiken här i Göteborg. Jag skulle träffa nya människor, en ny situation och spela fotboll för första gången på 2 år. Och jag var inte ens nervös, jag som kan bli nervös bara inför att gå till skolan. Ett – noll till mig, liksom.
Tyvärr visade det sig inte vara det jag hade hoppats på. Jag hade skoltidens gympalektioner i åtanke när jag på hemsidan läste om att ”lira lite och ha kul”, men redan på uppvärmningen började jag ana att de andra kanske var lite mer rutinerade än mig, då jag fick syn på ett par rejäla fotbollsspelar-vader. Sånnadär med riktigt utmejslade muskler. Väldigt snyggt, men oroväckande. Och vaderna antydde givetvis rätt, jag var som en borttappad skolflicka bland dessa unga herrar, och inte på ett positivt sätt… Men de var schyssta allihop, vi hann med små korta samtal på avbytarbänken och de visade inga sura miner trots alla passar jag missade =) Fast så lärde de sig snabbt att inte passa till mig också och låta mig verka i bakgrunden, och hejjade uppmuntrande vid de tillfällen jag faktiskt gjorde nytta.
Efteråt kände jag mest för att gråta av besvikelse. Jag känner förövrigt alltid för att gråta efter att ha genomgått minsta antydan till känslomässig berg-och-dal-bana, och idag var en enda lång åktur däri. Detta är fjärde prova-på-träningen jag går på i hopp om att hitta något att sysselsätta mig med och det är fjärde gången jag besviket går därifrån. Fyra – noll till… livet? Inte konstigt att man blir missmodig ibland. Men men, kanske testar tjej-fotbollen eller basketen istället, fast att jag inte är så lång.
Förövrigt har det gått fyra nätter sedan jag blev typ dumpad och jag har drömt om dig varje natt. Plötsligt har jag tydliga och ljusa drömmar där vi ofta har sex och är glada, bekymmerslösa, som att allting aldrig hade förvandlats till ingenting genom mina uteblivna handlingar och genom dina fyra ord. Sen när jag vaknar så tar det alltid en liten stund innan minnescentrat påminner mig om hur läget egentligen ligger till. Men den stunden är skön.
… eventually it will break your heart.
Idag är det precis likadant väder som för ungefär ett år sedan, när vi gick till ungdomsmottagningen tillsammans för att skaffa p-piller till mig. Piller som ironiskt nog gjorde mig väldigt nedstämd, men det hör inte hit…
Solen lyser på precis samma blekgula sätt, doften i luften är likadan som den dagen. Men för ett år sen skrattade vi tillsammans, gick en promenad genom skogen och kände något nytt växa mellan oss. Det var första gången du var hemma hos mig och också första gången du kallade mig för din flickvän… Det gör mig ledsen att tänka på det. På att allting alltid har ett slut. Att du kanske inte vill vara med mig längre.
En annan känsla gjorde sig påmind i vårvädret, en känsla som legat bortglömd en lång tid. Känslan av att fokus helt och hållet ligger på mig, att det bara handlar om mig nu. Och det är en skön känsla, men otroligt skrämmande på samma gång. Och tanken på att du känner likadant ilar förbi ibland, men jag försöker att slå bort den. För jag tror att du saknat den känslan mer än vad jag har och jag tror att du vill fortsätta att ha fokus på dig själv. Och när jag själv inte ens är säker på att det längre går att vara tillsammans utan att våra fokus flyter ihop, suddas ut i kanterna mer och mer… så kan jag inte tänka mig att du sätter någon större tilltro till det heller. Mina chanser blir bara mindre och mindre.
Igår när jag satt för mig själv framför datorn och deppade så fick jag ett sms, vilket händer ganska sällan. Instinktivt hoppades jag på att det var från dig, att du skulle bryta den här tystnaden som tär livet ur mig och säga att du var beredd att prata, att också du tänkt färdigt. Men det var inte från dig, såklart. Däremot och förvånande nog var det från en gammal barndomskompis som jag träffade på en fest för längesen… Vi pratade gamla minnen och utbytte nummer då, men hördes inte av. Nu är jag plötsligt bjuden till hennes födelsedagsfest och det kunde inte ha kommit mer lägligt. Oavsett hur det blir om två veckor så behöver jag komma ut och träffa människor. Oavsett vad behöver jag börja bygga på min självständighet igen.
Jag saknar dig
Jag saknar dig. Och jag kan stå ut med tanken att sakna dig i två veckor, men tanken på att sakna dig i två veckor och sedan behöva sakna dig tills jag förmått mig att komma över det, den tanken gör mig kall. Kommer jag aldrig mer att sova i din famn, ha dina snusande andetag i nacken, skratta åt de fånigaste saker eller bara vara en av dina närmaste?
Jag förstår det inte. Hur kan man bara skära av allting, rakt av, och gå från allting till ingenting bara genom ett par enkla ord?
Jag gick runt i min stilla, isolerade bubbla och såg fram emot att ha sex med dig nästa gång vi träffades, jag såg fram emot att överlämna din inflyttningspresent och jag såg fram emot att prata med dig om mina senaste tankar gällande min nedstämdhet som dröjt sig kvar sen i höstas. Du gick däremot omkring i verkligheten, en värld där jag inte behandlat dig särskilt respektfullt eller rättvist den senaste tiden, och tänkte på ifall det gick att lappa ihop det här förhållandet, eller om det var dags att börja klippa det itu…
Jag förstår det ändå inte. Men det är klart, allting var inte bra. Jag var inte på långa vägar tillräckligt självständig fast att jag visste att du behövde att jag var det. Men jag slog dövörat till, och jag gjorde det länge. Jag hade nog aldrig insett allvaret om du inte hade tvingat mig till det. Men det kanske är för sent att inse sina misstag i efterhand, särskilt när man bedyrat den insikten många gånger tidigare…
Well, efter att ha spenderat en hel helg framför Nature Channel ska jag försöka ta mig i kragen. Alla säger att det bästa man kan göra när man blivit dumpad är att aktivera sig, så imorgon ska jag kila iväg till ett ställe där man kan spela fotboll. Om ekonomin tillåter blir det nog en del fotboll framöver faktiskt…
